På tisdagseftermiddagen träffade jag BoIS förre A-lagsspelare Sture Hallén på hans hundraårsdag. Jag framförde gratulationer från Landskrona BoIS och intervjuade Sture om hans tid som spelare i BoIS.
Sture bjuder in till sin lägenhet i centrala Landskrona. Hade det varit 80 han fyllt, skulle jag skrivit att han rör sig otroligt smidigt för sin ålder.
-Jag föddes faktiskt tredje november 1919 på Landskrona Sjukhem, som låg på Artillerigatan. Man skrev fel datum i födelseboken, och det gick minsann inte att ändra efteråt. Min mor kämpade med att försöka få det korrigerat, men det gick bestämt inte. Så i födelseboken står femte november. Men det är inte så dumt att ha två födelsedagar, säger han.
Han ber sonen hämta telegrammet han fick från Kungen (inte Sune), med gratulationer Sveriges Kung och Drottning. Sture berättar om besök och en massa telefonsamtal senaste dagarna. Kort efter att jag dök upp kom även en av sönerna på besök.
Sture växte upp i Häljarp, det var också däromkring han fick sin första fotbollsfostran.
-Vi var några grabbar som brukade sparka fotboll bakom en statarbyggnad vid Weibulls. Där fanns en liten äng, men det var inget organiserat. Vi var några skolgrabbar som brukade gå dit efter skolan. Vi var väl 13-14 år, säger han.
Vi är nu inne på början av 30-talet.
-Man var väl runt lite och spelade i olika klubbar i trakterna, men första riktiga klubben var Häljarps IF, säger Sture.
Jag plockar fram ett tidningsurklipp från Landskrona Posten lördagen den 14 juli 1939. Häljarps IF ska spela derby mot Asmundtorps IF och Häljarps laguppställning presenteras i tidningen. Sture läser igenom.
-Ja just det. John Lindskog, hans föräldrar var trädgårdsmästare. Och Ivan Johansson bodde i Saxtorp. Walter Andersson och jag var skolkamrater, och han var även en duktig boxare. Arthur Eriksson var en rätt bra fotbollsspelare. Ganska liten, men väldigt teknisk. Och där är ju mitt namn. Men Harry Nilsson känner jag faktiskt inte igen, inte Billsten heller. Sedan har vi Sven Holmberg, hans far hade en smedja vid korsningen till Tofta. Och Roy Svensson bodde strax innan korsningen till Saxtorp.
Så fortsätter det. Sture berättar om de gamla lagkamraterna som om det vore häromåret de spelade ihop.
-Jag följde ju BoIS mycket på den tiden. BoIS hade Sveriges bästa halvbackskedja. Det var ”Atte” Karlsson till vänster, Gunnar Hägg i mitten och… vad hette nu han till höger. Nej, han har jag tappat namnet på.
2-3-5-uppställningen var vanligaste uppställningen på den tiden. Två defensiva backar, tre halvor och fem man i kedjan. Vi tittar på gamla laguppställningar och kommer fram till att högerhalven han tappat namnet på förmodligen var gamle landslagsspelaren och mångårige spelaren Erik Persson. Och han skulle vi återkomma till senare.
-Jag och ”Bobby” Dahlgren bodde bara ett par meter från varandra, och vi gick under en period i skolan tillsammans. Han spelade ju senare också i BoIS, och jag var ju runt lite i olika klubbar. Jag spelade även i Vallåkra, två säsonger i Wormo också. Men det var väl inga större fotbollskunskaper i småklubbarna på den tiden. Det var bara ”på brännet”, säger han.
Han återkommer till Gunnar ”Bobby” Dahlgren flera gånger.
-Han var väldigt duktig, han spelade ju i BoIS i många år. Det var faktiskt ”Bobby” som fixade in mig i BoIS. Bobbys far Birger hade ju också spelat i BoIS, och när jag och Bobby spelade i ihop i Häljarp brukade hans far springa längs med sidlinjen. Han sprang upp och ner, skrek och styrde så han blev faktiskt avstängd från matcherna. Så fick man ju inte göra, skrattar Sture.
Sture kom till BoIS i början av 40-talet. Till en början höll han mestadels till i reservlaget. Han gjorde fyra A-lagsmatcher i BoIS (se statistik HÄR). Mot BK Drott i en vänskapsmatch 14 april 1946. Samt i de tre efterföljande seriematcherna mot Nybro IF, Alets IK och Kalmar AIK.
-Jag minns en match i A-laget. Jag var ju högerback och hade ju då vår högerhalv framför mig. Vid ett tillfälle slog jag en passning till honom som väl gick lite fel. Då vände han sig mot mig och jag fick mig en sån blåsning av honom. Då var jag nära att bara gå rätt av planen, säger Sture.
Vi tittar vem som spelade högerhalv i Stures matcher i A-laget och där dyker Erik Perssons namn upp igen.
-Erik Persson, ja. Han tyckte väl inte om oss bonnapågar, och det lät han oss veta, minns Sture.
Han fortsätter att ögna genom gamla reservlags-laguppställningar. Minnesbilder och anekdoter dyker upp på löpande band.
-Där har vi Erik Johansson, han hade en bror som också spelade. De var rätt duktiga, de vandrade runt lite bland olika klubbar. Då ska vi se. Där har vi Henry Isberg, han var från Borstahusen. Jo, man fick ju verkligen vara med bland de stora pågarna. Det fanns väldigt många bra spelare i BoIS på den tiden, säger han och minns ytterligare några episoder från BoIS.
-En gång när vi kom till Småland och skulle spela, så såg vi när vi gick ut på planen två bårar som var uppställda bakom respektive mål. Vi undrade vad det var frågan om. De ville väl skrämma oss. Men vi protesterade och de fick snällt ta bort dem, skrattar Sture.
Om de kom till användning i just den matchen minns inte Sture, men han minns en annan match där det gick tufft tillväga.
-Det var en match i allsvenska reservlagsserien på Gamla Ullevi. Vi mötte IFK Göteborg. Jag fick en sån jäkla smäll av deras vänsterytter. De fick bära av mig från planen. Sedan fick jag sitta vid sidan av planen, de gav mig väl nåt lugnande. Jag känner faktiskt av den skadan än idag. Jag har en liten benbit som sticker ut lite i knät, säger han och tar sig för höger knä, men säger samtidigt att ”det går bra ändå”.
Efter åren i BoIS flyttade han till Stockholm, och han berättar att han genom åren flyttat runt en del i Sverige.
-Jag har farit runt genom landet, och det har varit på grund arbetet. Jag arbetade på E&G Jönsson och körde mycket bandtraktorer och bulldozers.
Vi kommer in på fotboll igen och Sture berättar om matcher mot Malmö FF i Skånska reservlagsserien, där en viss Tapper var med och där det också smällde på rejält. Men också om matcher där tabellplaceringen hängde på målskillnad, där man vid ett tillfälle bara klarade 3-1 när det krävdes 3-0.
På frågan om det var kamratlig stämning i BoIS så svarar han direkt:
-Oh ja, det var väldigt fina spelare och kamrater. Bra pågar allihopa. Det var väl främst ”Bobby” jag umgicks med. Och även målvakten Börje Hansson. ”Höna” kallade vi honom, han var också en trevlig kille. Grabbarna i laget brukade ju träffas i stan efter matcherna, men jag brukade för det mesta åka hem till Häljarp direkt, säger han.
-Sedan minns jag en ledare, Frans Nilsson, kan han ha hetat så? Han var ju högsta chef, säger Sture.
Han syftar på Frans Nilsson, som spelade en stor roll när Landskrona BoIS grundades 1915 och som hade olika ledar- och styrelsepositioner ända in på 40-talet, när hans son Harry Wibratt tog vid. Pratade du någon gång med Frans Nilsson?
-Nej, det gjorde jag nog aldrig. Det var ju han som var högsta chef, och på den tiden sprang man ju inte runt hur som helst bland de som var högst uppsatta. Så man var väl mer lite avvaktande, säger han.
Sture har mycket att berätta, och än är vi inte klara.
Hur ofta tränade ni?
-Tisdag och torsdag. Alltid. Det brukade bli en väldig massa varv runt planen. Så redan på den tiden blev man ju en bra fostrad spelare. Vi hade en engelsk tränare, Bill Burnikell hette han. Han tränade BoIS och HIF på samma gång.
Förutom de fyra matcherna i A-laget spelade Sture närmare 50 reservlagsmatcher. I nära tre säsonger var han ordinarie högerback i Reservlag 1. Och nästintill varje helg var det match.
-Det brukade bli buss eller tåg till matcherna. Och så var vi ju några som hade fina mopeder som vi kunde ta oss runt med till de olika matcherna.
-Under tiden jag var i BoIS hade vi Sveriges finaste gräsmatta. Men den fick vi ju inte träna på, den var ju lite helig mark. Vi höll till mest på grusplanen. Och på den tiden fanns där ju en fin restaurang i Karlslund. Där brukade man gå för att roa sig. När man var åskådare på matcherna kunde man ju springa dit i halvtid, men då gällde det ju att vara snabb fram och tillbaka.
-En annan match mot Elfsborg i allsvenska reservlagsserien, så orsakade jag två straffar. Men det gick bra ändå, vi spelade 2-2. På den tiden fanns ju inte alls den tekniken som finns idag. Och vilka kängor vi hade. Det var stålhetta längst fram! Och benskydden, det var grovt tyg som var kraftigt hopvirat. Och i hålen kunde man stoppa träpinnar, och lite hästtagel runt om. Men det gick bra att spela i!
Vi kunde säkert fortsatt någon timme till, men sedan serverades smörgåstårta innan jag tackade för mig med hälsning från Landskrona BoIS,
Grattis till 100 år!
- David Jönsson