-Förväntningarna på Landskrona BoIS inför säsongen var skyhöga, både utifrån och internt. Ledar- och spelartruppens målsättning var att vinna serien, det var inget vi hymlade om. Mitt personliga mål var att deltaga, att få hoppa in med jämna mellanrum och försöka tillföra något på plan varje gång jag gavs speltid.
Förväntningarna på mig var inte jättestora inför året. Jag gissar att de enda som på riktigt trodde på min förmåga var Max, Billy och jag själv. Att gå från division fem till division 1 gör man inte på en handvändning så att där fanns många skeptiker är bara naturligt.
Inom ett år har jag varit med om att vinna nightcap, lyckas avancera i Svenska Cupen samt ta det efterlängtade steget till Superettan. Jag har gjort åtta mål och några assist och även fast jag var besviken över att hamna utanför startelvan i kvalet var glädjen naturligtvis densamma som om jag hade spelat. Mängder med känslor forsade i kroppen när slutsignalen gick i Uppsala. Ett obeskrivligt minne för livet.
Som liten påg imiterade man Håkan Söderstjerna och de andra spelarna i Landskrona BoIS. I dag tillhör jag truppen som tagit steget upp i Superettan, inte konstigt att det blir svårt att hålla tillbaka känslorna.
Många tror säkert att jag är nöjd med min egen prestation, men faktum är att jag individuellt kräver mycket mer av mig själv. Förhoppningsvis kan jag göra många fler mål, gärna på Olympia framför den tillresta BoIS-publiken.
Jag har mer i mig. Jag vill visa alla det. Speciellt Billy och Max då INGEN annan tränare på elitnivå hade gett en spelare från division fem, med ett knä, chansen att komma tillbaka.
Kärleken för Landskrona BoIS är obeskrivlig och att få vara med på den här resan känns fantastiskt. Jag njuter varje sekund jag bär den randiga matchtröjan och nästa år fortsätter äventyret. Jag är evigt tacksam över att klubben förlänger mitt avtal och ska göra mitt yttersta för att göra tränare, medspelare och alla supportrar nöjda.
God Jul alla randiga,
Nicklas Nielsen
